Vingar & Rötter

Vingar och Rötter

Anledningarna till att studera friluftsliv kan vara många. Daniel Vilhelmsson Wesén gick tre terminer på Malungs folkhögskola, där hans dagar var fyllda med äventyr, stora som små. Redan innan utbildningen hade han flera längre äventyr i bagaget, men han fick lära sig mycket nytt. En av de viktigaste insikterna var vikten av att ha både vingar och rötter.

Sarek i höstskrud

Under tiden på skolan var vi fyra personer som bland annat hade en tur genom Sarek som ett av våra större fokusområden. Vi ville vandra in i Rapadalen när höstfärgerna var som starkast och den första snön lade sig på marken.

Vi hade hyrt en bil och kört till Suorvadammen, där vi nu stod och packade ner vår sista utrustning. Med bestämda steg tog vi oss över dammen till den södra sidan och vandrade en bit upp på höjden, där vi reste vårt första läger. Kvällens middag intogs på en större sten, eftersom höjden gav oss en fantastisk utsikt över trädtopparna och riktningen mot Saltoluokta fjällstation. Renskav och rödvin har aldrig smakat så gott som där.

Fjällbjörkarnas löv lyste i gyllene gult och rött. Berget Slugga stod mäktigt i horisonten, och vi tittade på varandra och log. Vi hade anlänt i precis rätt tid. Vi sov gott den natten och på morgonen vandrade vi uppför kullen, ovan trädgränsen. Det blåste kallt och terrängen var blöt. Vi pratade om vikten av att hålla sig “varm, torr och mätt” – en devis vi försökte leva efter och vars betydelse vi hade lärt oss på skolan.

När vi passerade väster om Slugga och närmade oss kvällens tältplats tappade vi snabbt i höjd och hamnade i besvärlig ljung. Jag hann bli rejält blöt om fötterna innan vi insåg misstaget och åter tog höjd. Vi fann en fin tältplats ett stenkast från en renvaktarstuga och resterna av en gammal torvkåta. Efter en varm måltid var leendena snabbt tillbaka. På kvällen rekade två av oss ett vad i närheten för att eventuellt ta oss över till Äphar, men vi beslutade att det var dumdristigt och att vi inte skulle välja den rutten på återvägen. Åter i tältet gick vi igenom dagens höjdpunkter och utmaningar, kastade en snabb blick på kartan och somnade sedan gott.

Det började snöa lätt, och när vi passerade ytterligare en renvaktarstuga såg vi Äphar täckt av ett tunt lager snö. Vi satte kurs mot Låddebákte och fikade en stund på en mäktig kulle. Sedan bestämde vi oss för att slå upp tältet norr om Låddebákte vid sjöarna, innan vi fortsatte upp till bergets högsta punkt. Kvällens sista solljus spreds över Rovdjurstorget, Rapadalen och, i horisonten, Nammatj. Att stå på toppen och blicka ut över detta sagolika landskap är något jag rekommenderar alla, men att vandra ner i pannlampans sken på hala stenar var ett äventyr i sig.

Sista dagen innan vi återvände till Suorvadammen och civilisationen vandrade vi ner i Rapadalen och besökte Axel Hambergs stuga. Vid kanten av björkskogen lade vi oss i gräset och blickade ut över dalen. Vi pratade om livet och varför vi älskar äventyr. När vinden drog genom dalen såg vi björktopparna vaja, och luften fylldes av röda och gula löv som dansade omkring oss. Vi lagade mat vid en rastplats nära stugan, och några av oss tog ett dopp i det iskalla vattnet. Samtalsämnet kretsade kring Axel Hamberg och hans arbete i området. På vägen tillbaka gjorde vi en avstickare till ett av Sareks få vindskydd, där vi mötte en ensam vandrare som sökte skydd undan blåsten. Marken täcktes åter av snö, och vi kastade snöbollar och byggde en snögubbe innan snön smälte bort igen. Vår färdplan och våra mål var uppnådda med råge, och kameran var fylld med minnen. Det var dags att åka hem.

Några månader senare var vi tillbaka vid stugan – denna gång på skidor – och i min hand hade jag nyckeln till Axel Hambergs stuga. Men det är en annan historia.

Vingar

Min första längre vandring gjorde jag 2003. Jag startade vid Sveriges sydligaste spets och avslutade i Ytterhogdal tre månader senare. Sedan dess har jag gjort flera längre vandringar i Sverige, bland annat från Hemavan till Kilpisjärvi och från Karlskrona till Treriksröset.

Våren 2015 berättade min mamma att hon ville göra ett större äventyr innan det blev för sent. Vi pratade en del och sommaren 2015 gjorde vi slag i saken – vi vandrade de cirka 80 milen till Santiago de Compostela längs Camino Francés. Vi knöt kontakter med människor från hela världen, och jag insåg att det var detta jag ville arbeta med. Människor behöver människor. Vi lär oss så mycket av varandra när vi vågar vara oss själva och dela med oss av våra upplevelser.

Att våga

Under första året på utbildningen till fjäll- och vildmarksledare fick jag testa allt och fördjupa mina kunskaper i friluftsliv. Under den kursen kunde jag genomföra större projekt och reflektera djupare kring mina erfarenheter.

Malungs folkhögskola ligger i utkanten av byn och har en härlig blandning av människor. Här finns olika utbildningar, engagerade lärare och deltagare med olika bakgrunder och åldrar. Fokus ligger inte på att bli något, utan att bli någon. Vi jämför oss inte med varandra – vi hjälper och lär av varandra. Det passade mig perfekt.

Under mina dagar på skolan skrev och ritade jag ofta på en whiteboard. Jag bad om feedback från förbipasserande, och alla tog sig tid att lyssna. Mina planer tog form, och under hösten vandrade jag från Lissabon till Santiago de Compostela.

Rötter

Tidigare har jag ofta drömt om nästa äventyr, om morgondagen. Jag har stått i dalen och längtat upp på topparna. Men idag är det annorlunda. Jag njuter av att vara i dalen och bara betrakta topparna. Jag mår bra där jag är.

Många av mina drömmar har fått vingar tack vare säsongsbetonade jobb och mycket resande. Under skoltiden och med hjälp av fantastiska lärare insåg jag att svaren på mina frågor sällan var ja eller nej – de handlade istället om perspektiv. Jag fick verktyg för att hitta min egen väg.

Idag vet jag vikten av att ha rötter. Allt blir bättre när jag är rotad. Jag vet vilken sorts människa jag vill vara och har en trygghet jag tidigare saknat.

Idag

Idag bor jag i Göteborg. Jag springer en del trail, vandrar, håller föreläsningar om mina äventyr och guidar via mitt eget företag.

Jag har vandrat ytterligare en gång i Portugal – en resa där jag förlovade mig. Samma år gifte jag mig med Emelie Vilhelmsson Wesén på Saltoluokta fjällstation. Nu äventyrar vi tillsammans med vår dotter Elsa, och vi kombinerar större expeditioner med små äventyr i vår närhet.