Tandborsten blev mitt vapen – en oväntad konfrontation i Halmstad när ett cykelstöldförsök stoppades mitt under tandborstningen.
Emelie och jag hade några dagar ledigt, så vi passade på att cykla längs kusten från Båstad. Vi anlände till Halmstad på kvällen, och efter en god middag på en restaurang nära vårt hotell—precis mittemot centralstationen—satte jag mig vid fönstret och borstade tänderna.
Där satt jag vid fönstret och borstade tänderna, samtidigt som jag betraktade människorna som passerade förbi utanför. Trots att det var sent på kvällen var det fortfarande rörelse ute på gatan. Plötsligt fastnade min blick på två unga män som stod vid de parkerade cyklarna. Först antog jag att de letade efter sin egen, men det dröjde inte länge innan jag insåg att något inte stämde. De stannade vid min cykel, och en av dem tog fram något ur ryggsäcken—det såg ut som en mindre bultsax. Jag såg hur han började klippa i mitt kabellås.
Pulsen steg direkt. Utan att tveka sprang jag ut i hallen, ner för trapporna och genom hotellobbyn. Jag ropade något till kvinnan som stod där—jag minns knappt vad, allt gick så snabbt. Med tandborsten fortfarande i munnen rusade jag ut på gatan, redo att säga ifrån. Kanske var det överraskningen eller min plötsliga närvaro som skrämde dem, men utan att säga ett ord gav de sig av, lämnande cykeln och gick långsamt iväg. De tog vägen över rälsen och försvann i gångtunneln.
Efteråt stod jag där, andfådd, med tandkräm runt munnen och med förhöjd puls. Emelie och jag bestämde oss för att ta in cyklarna på hotellet under natten. Jag har aldrig fått en cykel stulen, och jag hoppas innerligt att jag aldrig kommer att behöva uppleva det heller. Men den här kvällen blev en påminnelse om hur snabbt saker kan förändras och hur viktigt det är att vara uppmärksam—även när man bara står och borstar tänderna ↟