På tur i Sarek 2023

Chauffören körde vant bilen med vänster hand medans mobilen hölls med den andra. Vår minibuss med släp krängde lite  åt alla håll och ibland höll vi andan då vi for genom snödrivorna som låg tvärs över vägen. Jag anlände Ritsem dagen innan turen startade. Det är skönt att vara på plats och ha lite ”eyes on sight” innan avfärd. Det pratades om oväder och hårda vindar med start fredag eftermiddag. 

Vi väntade in vår sista färdkamrat som satt på bussen upp. Hon hackade grönsaker på bussen för att säkerställa en snabb avgång när vi alla väl samlats i Ritsem. (Jag brukar också hacka mina grönsaker i Ritsem för att behålla de så fräscha som möjligt.) Vi radade upp oss på ett led utanför stationen och gled sedan sakta ner för backarna ut på Akkajaure. Äventyret var igång! Det blåste friskt när vi skidade över sjön. En av oss sa att det påminde om ett tv-spel och kändes helt overkligt. Som alltid svänger jag av leden vid ett visst ställe och siktar på den vita fläcken ovan udden. Sprickor och is stod upp omkring oss och vi sicksackande runt dem då det behövdes. Vi gick iland och tog oss upp bakom en kulle där vi reste våra tält. Vi hade 4 tält sammanlagt varav ett fungerade som toatält. 

Nästföljande morgon var lugnare om än fortfarande lite blåsig. Vi gjorde de sedvanliga rutinerna och skidade sedan längs Akkas västra sida. Ripor flög mellan björkarna och älgar sågs från håll. Vi tog oss an backen upp på platån med skidorna på pulkan och skidade i svagt motlut, en snirklande frusen bäck och upp till sjön söder om Akka i bäckravinen. En magisk upplevelse att få dela med sig av. När vi kom upp till sjön, tog vi sikte på andra sidan och de större bergsformationerna. Vi reste åter tälten med hänsyn till miljön omkring oss. För nära kanten blåser snön omkring och sprejar allt vitt medans det på andra sidan tidigare år synts spår av lössnölaviner. Trötta efter stigningen var det dags att krypa in i tälten, gräva grop och smälta vatten. Lägerlivet på vintern är hårdare på många sätt. Det finns alltid något att göra och det är skönt när rutinerna sitter och man är några steg före i huvudet. Jag somnade till en lätt prasslande tältduk och skratt från tältet bredvid.

Solen närmade sig sakta våra tält medans vi packade ihop. Det var en fin dag och packning varvades med att kolla på bergen och smälta snö i absiden. En aktivitet som man ändå spenderar mycket tid på under en vintertur. Vi rundade senare bergsformationen och tog oss över backen. Vi justerade klädseln ganska omgående. Svängde vänster och skidade sedan mot Nijak. När vår väg korsades med vattendraget ändrade vi kurs och följde vattnet mot Nijak. Ett drag som gör att vi slipper skida upp och ner på varenda kulle mellan oss och dagens mål. Vi genade på ett ställe då vattnet tar en stor lov för att senare hoppa på en förgrening och på samma sätt som tidigare följa denna. När vi tagit lite höjd avvek vi och tog lite mer höjd norr om vattendraget mot Nijak till. Det började blåsa rejält och efter att ha kämpat ett tag rakt in i vinden in i Ruotesvagge tog jag beslutet att vi kämpat nog hårt och med en prognos om ännu hårdare väder i bakhuvudet slog vi läger ett par kilometer innan renvaktarstugan. Ett beslut som visade sig vara bra då vinden tilltog. Min mage krånglade och frågan om ett toatält var värt att ta med fick ett rungade ja! Att som grupp kunna ta med en insynsskyddat, vindskyddat och avslappnad ställe att göra sina behov på var en väldigt uppskattad och lyxigt tillskott som jag kommer fortsätta med under vintern på liknande turer framöver. Till skillnad från kvällen innan ryckte det rejält i tältduken när vi somnade. Tältet är verkligen min borg och fästning i fält.

Morgonen var lugnare och vi kunde enkelt skida vidare genom Ruotesvagge ner till och förbi Skarja. Jag skidade under en tid i underställ på överkroppen och det kändes som plusgrader ett tag innan solen sakta gick ner bakom bergen till höger om oss. Lite som leken tafatt tog vi oss fram till nästa soliga fält framför oss. Innan Skarjastugan tog vi oss sakta österut innan ravinen och slog läger lite ovan sommarstigen med stugan fortfarande inom synhåll. Det blåste åter på kvällen och det var stundvis kraftiga snöfall. 

Nattens snödrev gömde våra snöankare långt under ytan och medans tre siluetter passerade nedanför oss påväg ner i Rapadalen förberedde vi oss för dagens avfärd. Första av de två större vattendragen man korsar mot Pielastugan höll vi höjd med sommarleden. Jag skidade sakta ner mot vattnet och såg samtidigt den tänkta vägen vidare på andra sidan. Plötsligt föll jag från en liten kant på 1-1,5m ner i fluffet. Det var flatljus och jag missade att kasta en snöboll eller två för att säkerställa lutningen. Jag samlade ihop mig och medans jag ställde mig upp följde alla deltagare sakta efter mina spår nerför backen. Siste person klarade sig utan att trilla. De andra såg ut att falla lite lätt. Vi skidade vidare några meter och jag ser hur ena skakeln beter sig konstigt. Ena fästet är bortryckt. Alla 6 popnitarna är ute med klossen. Ett dyneemarep blir räddningen och vi tar oss vidare. En lärdom rikare. Då fikakullen Bielasvarasj är höger om oss tar vi lite skydd bakom en större sten för lunch. En bindning krånglar lite pga is och vi räddar det tillfälligt genom att hälla thermosvatten på bindningen. Vi pratar lite och vi inser att framkanten på ena pjäxan också har börjat lossna mellan gummi och läder. En äldre känga som säkert torkat. Vi gör inget åt det för nu då den funkar och efter maten fortsätter vi runda tills vi ser Äphar. Vi skidar lite upp och ner på kullarna innan vi hamnar på sjön. Det är mycket snö och vi kämpar oss fram mot vad jag kallar korpklippan på norra sidan av sjön. Tanken är att tälta på norra sidan av korpklippan men väl där inser vi att all snö är bortblåst och det mestadels bara är is med grässtrån som sticker upp. Vi smyger fram på hellånga stighudar över isen i tilltagande vind och reser våra tält någon kilometer senare åter i hård vind. Senare på kvällen avtar vinden och vi alla vandrar omkring i omgångar på den barblåsta isen och inspekterar stjärnhimlen och ett lätt norrsken innan vi somnar in. 

Det märks att vi varit ute ett tag då vi alla har någon skavank och är lite trötta. Men naturen är så majestätisk när vi tar os framåt. Vi hittar snön som vi saknat kvällen innan och med höga knän och tunga pulkor sicksackar vi på de få barblåsta kullarna längs vår färdväg mot Slugga. Vi stannar vid en renvaktarstuga för att låna en vägg under timme. Vi lutar oss mot den medans vi äter vår lunch. Iallafall jag fick känslan av afterski och tänkte på en kall öl. När kvällen närmade sig slog vi läger på en liten hylla med bergen vi lämnat bakom oss. 700 meter från tänkta lägerplats i utbyte mot kvällssol kändes ändå som helt okej efter flera timmar av hårt slit i snön. Vi börjar drömma lite om Salto och vi ska göra när väl är där men påminner också varandra om att ta vara på nuet. 

Vi rundar Slugga dagen därpå, tar oss ut på sjön Pietsaure och segar oss halvvägs över sjön innan vi åter slår läger. Vårat sista på detta äventyr. Thermometern går snabbt ner till botten dvs -30C innan solen försvinner. Det blir svinkallt. Vi förbereder för morgondagen och äter. En av oss går ut en sväng, jag en stund efter med tandborsten och mina tjocka tumvantar. Norrskenet dansar på hela himmeln. För vissa av oss är det första gången det upplevs. Vi ställer upp oss utanför tälten i våran fluffigaste klädsel och med bivackskor av diverse modeller och hemmameck glömmer vi snabbt bort kylan för att se naturens skådespel dansa över oss. 

När jag slår upp ögonen nästa dag sneglar jag på min vän bredvid och frågar om han lever med ett nyvaket leende. Hans sovsäcköppning är klädd med snö och is. Vi skrattar och påbörjar morgonens rutiner. Solen hjälper oss lite på traven och fyller år omgivning med ljus. Vi tar andra halvan av sjön och betar av den tråkiga skoterleden. Vi svänger av mot Salto och kommer upp på höjden. Vi ser bort mot Suorvadammen, vi ser Kebnats och vattnet. Vi är nästan i mål. Vi är sugna på att ta en annan väg men jag säger att i följer skoterspåret och leden ner. Alla är trötta. Direkt efter ser jag att mina skidor flera gånger styr bort från leden mot den fluffiga snön. Jag svänger och därmed sicksackar vi mer genom björkskogen och spårar mer eller mindre egna spår ända fram till Saltoluokta’s Entré. Vi har uppfyllt en dröm. Vi har genomfört det vi satt oss för att göra. Vi bastar, duschar, hänger framför elden och delar vårat äventyr med andra fjällfarare. Vi är alla fjällfarare och delar samma glädje för äventyr. Planer för nya äventyr planeras redan långt innan bussen far hemåt. Jag har sagt det förr. Äventyr föder äventyr ↟

Vill du hänga med? Du hittar mer information på PathfinderTravels hemsida eller här på min hemsida.

“Jag trodde aldrig man kunde sätta upp tälten i sån här vind”

“Nu kan man göra mer än bara överleva”

“Igår letade vi efter snön. Idag hittade vi den!”

“Bara så att ni vet. Vi alla fiser som cirkushästar just nu”

“Jag ville uppleva en natur som fick mig att hålla tyst”