På tur i Sarek 2021

På tur i Sarek National Park: Skidåkning, oväntade möten och norrsken –
en fantastisk resa genom fjällens tystnad och naturens kraft.

Årets Sarek-äventyr delades med min vän och kollega Li. Som alltid är de 10 km över sjön Akkajaure från Ritsem en bra start för att kontrollera att all utrustning fungerar och för att komma i rätt sinnesstämning inför kommande strapats. Tåg- och bussresan upp hit är mitt sätt att lämna vardagen bakom mig och bearbeta allt som händer hemma. Att vara resande för en stund och sedan vara här och nu, med start i Ritsem.

När vi skidat över den största delen av sjön svänger jag vänster och tar sikte på en kal fläck i terrängen. Isen brukar ibland pressas upp på vissa ställen och det är lite spännande att färdas här, utanför leden, eftersom det finns ett stort utlopp en bit in mot land från vår rutt. Det har dock aldrig hänt något. Blött ibland, knakigt och dubbelis ibland, men vi har aldrig trillat igenom. Väl över såg vi Akkastugorna på andra sidan utloppet. Vi reste våra tält och borstade tänderna under norrskenet. Det var som alltid skönt att sträcka på benen efter 24 timmar på buss och tåg. Nu var jag redo för sömn!

Larmet tjöt och kort därefter startade vårt vinterkök. Vi värmde vattnet vi haft i sovsäcken och åt gröt med torkade äpplen och hackade dadlar. Vi hade också inhandlat tetrapack med koncentrerad apelsinjuice och det kändes som om vi njöt av en lyxig hotellfrukost. Vi sicksackade över fjället på den lilla snön som fanns. Sakta och säkert förflyttade vi oss till södra sidan av Akka och upp i gattet. Vi följde bäcken upp mot sjön och satte upp läger när vi kände oss säkra från eventuella laviner. Ravinen med bäcken var blöt och den som gick först lämnade snabbt ett mörkt grått spår efter sig. Vi fick skrapa både pulka och skidor några gånger innan vi var uppe. Dagen var kämpig men vi belönades med 9 älgar under turen. En mäktig syn när de stod på toppen av ravinen och tittade ner på oss från ovan.

När vi varit på affären tillsammans innan avresa fick vi syn på 1 kg fryst färdiggräddad oxpytt. Vi kollade på varandra och log! Denna kväll värmde vi just denna maträtt i den stora grytan och njöt av enkelheten och mängden. Li hade smusslat med sig lite whisky och när allt var avklarat för kvällen satt vi på kanten i innertältet med fötterna i kölgropen och sippade några cl innan vi somnade väl nerpackade i sovsäckarna.

Nijak visade sig snabbt dagen därpå när vi skidade över några backar. Vi skidade in och genom Ruotesvágge. I slutet av Ruotes började det blåsa rejält. Snöflingorna blev stora som lovvikavantar och sikten begränsades. Vi såg två personer med större pulkor än våra som närmade sig från motsatt håll. De stannade bredvid oss och den ena killen sa snabbt: – Hej Daniel! Jag log överraskat. Det var min vän Stefan. Vi möttes oplanerat i Sarek även förra året och det har blivit en tradition att leta efter varandra när vi är här på tur.

Nästa dag mötte vi två personer när vi rundade en kulle vid Pielastugan och skulle ta oss vidare norrut. De hade basläger i närheten och körde toppturer. Det visade sig inte vara bra förhållanden för det och de skidade efter oss till Salto dagen efter vårt möte. De hade min ögonmussla från kameran som jag tappat någonstans mellan vårt möte och Salto. En liten svart plastbit i en milsvid isöken. Tänk sig.

Äphar visade sin bästa sida. Ett fantastiskt berg som skiljer sig från alla andra berg i Sverige, om du frågar mig. Vi skidade över sjön norrut och rundade det jag brukar kalla för Korpklippan (Bierikvarasj). Vi stannade vid klippan över natten innan vi tog sikte på vårt nästa mål. Isen var ibland väldigt tunn och vid ett ställe började det spricka runt och under mig. Vi backade tillbaka en bit och sicksackade fram, samtidigt som jag försökte använda ena staven som en ispik. Stenblocken var många, stora och spridda över området när vi närmade oss Slugga. Vi sov någon kilometer från en stuga och passade på att kolla tillbaka innan vi nästa morgon skulle tappa höjd och förlora sikten bakåt. Vinden tilltog och det blev riktigt kallt innan vi tog oss över den sista kullen och gled ner från kalfjället, ner under trädgränsen.

Sjön Pietsaure låg ungefär 1 mil bort och Li och jag bestämde oss för att skida halva vägen innan vi slog upp nattläger. Vi reste tältet på isen och förankrade det ordentligt. Jag antar att det var lite av ett experiment att sätta upp tältet där ute i blåsten och på isen, men varför inte. Vi åt och sov kanon, även om vi vaknade av isens sång ett par gånger. De sista 7 km till Salto blåste det ordentligt. Vi såg knappt markeringarna, gick med fullängd stighudar och låg mer eller mindre in i vinden. Vi kämpade oss fram, meter för meter. Innan sjön tog slut mötte vi en man på skoter som sa att det blåste ännu värre längre fram på leden. Lärdomen är att om en same på skoter säger att det blåser, då gör det verkligen det, och att man kanske ska förbereda sig bättre med buff och tjocka dunshorts.

Backen ner till Salto var lång och leden var lite av en isig puckelpist. Ibland är det skönt att åka här, men den här gången var det inte så meditativt. Vi plogade och åkte utanför spåret, men det var mest is överallt och vi blev snabbt trötta och släppte på effektiviteten. Istället för att stanna, vilket hade varit det enda vettiga, riktade jag skidorna rakt ner för backen. Jag föll några gånger och vinkade glatt till någon skoter på väg upp. När jag stod nedanför trädgränsen och rättade till min pulka, for Li förbi. Jag ropade något i stil med “släng dig”, och det gjorde hon verkligen. Vi stod länge och skrattade, och några personer på skotrar som stannat för att hålla undan skrattade också när de såg att vi mådde bra. Vi gled den sista biten utan problem och avnjöt sedan en varm dusch och god mat innan vi somnade i mjuka sängar.