På tur i Sarek 2021

Detta årets Sarek äventyr delades med min vän och kollega Li. Som alltid är de 10km över sjön Akkajaure från Ritsem, en bra start för att se att all utrustning funkar och för att hamna i rätt sinnesstämning för kommande strapats. Tåg och bussresan upp hit är ett sätt för mig att lämna och processa det som händer hemma. Vara resande för en stund och sedan vara här och nu med start i Ritsem. När vi skidat över den största delen av sjön svänger jag vänster och tar sikte på den kala fläcken i terrängen. Isen brukar pressas upp på sina ställen och det är lite spännande att färdas här då det är utanför leden och det är ett stort utlopp en bit in mot land från vår rutt. Det har dock aldrig hänt något. Blöttt ibland, knakigt och dubbelis ibland men aldrig trillat igenom. Väl över hade vi Akkastugorna inom synhåll på andra sidan utloppet. Vi reste våra tält och borstade tänderna under norrskenet. Det var som alltid skönt att sträcka på benen efter 24 timmar på buss och tåg. Nu var jag redo för sömn!

Larmet tjöt och kort därefter startades vårt vinterkök. Vi värmde vattnet vi haft i sovsäcken och åt gröt med torkade äpplen och hackade dadlar. Vi hade också inhandlat tetrapack med koncentrerad apelsinjuice och de kändes som om vi njöt av en lyxig hotellfrukost. Vi sicksackade över fjället på den lilla snön som fanns. Sakta med säkert förflyttade vi oss till södra sidan av Akka och upp i gattet. Vi följde bäcken upp mot sjön och sov när vi kände oss säkra från eventuella laviner. Ravinen med bäcken var blöt och den som gick först smetade snabbt ut ett mörkt grått spår efter sig och vi fick skrapa både pulka och skidor några gånger med kompassen innan vi var uppe. Dagen var kämpig men vi belönades med 9 älgar under dagens tur. En mäktig syn då de står på toppen av ravinen och kollar ner på oss från ovan. Då vi hade varit på affären tillsammans innan avresa fick vi syn på 1kg fryst färdiggräddad oxpytt. Vi kollade på varandra och log! Denna kväll värmde vi just denna maträtt i den stora grytan och njöt av enkelheten och mängden. Li hade smusslat med sig lite whisky och när allt var avklarat för kvällen satt vi på kanten i innertältet med fötterna ner i kölgropen och läppjade några cl innan vi somnade väl nerpackade i sovsäckarna.

Nijak visade sig snabbt dagen därpå då vi skidade över några backar. Vi skidade in och genom Ruotesvagge. I slutet av Ruotes började det blåsa rejält. Snöflingorna blev stora som lovvikavantar och sikten begränsad. Vi såg två personer med lite större pulkor än våra som närmade sig från motsatt håll. De stannade bredvid oss och den ena killen sa snabbt. – Hej Daniel! Jag log överraskat. Det var min vän Stefan. Vi möttes oplanerat i Sarek även förra året och det har blivit lite av en grej att leta efter varandra när vi är här på tur.

Även nästa dag mötte vi två människor då vi rundade en kulle vid Pielastugan och skulle ta oss vidare norrut. De hade basläger i närheten och körde toppturer. Det visade sig inte vara bra läge för det och de skidade efter oss till Salto dagen efter vårat möte. De hade min ögonmussla från kameran som jag tappade någonstans däremellan vårat möte och Salto. En liten svart plastbit i en milsvid isöken. Tänka sig.

Äphar visade sin bästa sida. Ett fantastiskt berg som skiljer sig från alla andra berg i Sverige om du frågar mig. Vi skidade över sjön norrut rundade det jag brukar kalla för korpklippan (Bierikvarasj) Vi stannade vid klippan över natten innan vi tog ett nytt sikte. Isen var väldigt tunn emellanåt och vid ett ställe började det spricka runt och under mig. Vi backade tillbaka en bit och sicksackade fram samtidigt som jag försökte använda ena staven som en ispik. Stenblocken var många, stora och spridda över området då vi närmade oss Slugga. Vi sov någon km från en stuga och passade på att kolla tillbaka från det håll vi kom innan vi nästa morgon skulle tappa höjd och förlora sikten bakåt. Vinden tilltog och det han bli riktigt kallt innan vi tog oss över den sista kullen och gled ner från kalfjället ner nedan trädgränsen. Sjön Pietsaure är cirka 1 mil låg och Li och jag bestämde oss för att skida halva innan nattlägret. Vi reste tältet på isen och förankrade väl. Jag antar att det var lite av ett experiment att sätta det där ute i blåsten och på is men varför inte. Vi åt och sov kanon även om vi vaknade av isens sång både 1 och 2 gånger. De sista 7 km till Salto började det blåsa riktigt ordentligt. Vi såg knapp markeringarna, gick med fullängd stighudar och låg mer eller mindre in i vinden. Vi höll i stavarna för kung och fosterland och kämpande oss meter för meter. Innan sjön tog slut mötte vi en man på skoter som sa just att det blåste längre fram på leden. Lärdomen är att om en same på skoter säger att det blåser då gör det just det med råge och att man kanske ska förbereda sig lite mer med buff och tjocka dunshort utanpå.

Backen ner till Salto är lång och leden var lite av en isig puckelpist. Ibland är det skönt att åka ner här men just denna gången var det inte så meditativt. Vi plogade och körde utanför spåret men det var mest is överallt och det gick snabbare och snabbare då vi blev trötta och inte plogade lika effektivt. Istället för att stanna som hade varit det enda vettiga riktade jag skidorna rakt ner för backen. Jag föll några gånger och vinkade glatt till någon skoter på väg upp. Då jag stod nedanför trädgränsen och rättade till min pulka for Li förbi. Jag ropade något i stil med släng dig och det gjorde hon verkligen. Vi stod en lång stund och skrattade och några personer på skotrar som stannat för att hålla undan skrattade också då de såg att vi mådde bra. Vi gled den sista biten utan problem och avnjöt sedan en varm dusch och god mat innan vi somnade i mjuka sängar.