Med skidor i Tandövala 2015

Vi parkerade vid reservatets östra gräns, där Gräsbricksleden korsar grusvägen. Det var -18°C ute och snön fick landskapet att se ut som en saga. Vi tog vår utrustning från bilen och gjorde i ordning våra ryggsäckar. Vi följde leden in i den magiska terrängen. Målet för dagen var Norra Vardsätern.

Sträckan tog oss mycket längre tid att åka skidor än planerat, dels för att landskapet var så underbart att jag ofta stannade för att beundra utsikten, men också för att det var så brant att vi ibland fick ta av oss skidorna och vandra uppför i djupsnön på de brantaste partierna (inga stighudar). Ledmarkeringarna var svåra att följa, eftersom markeringarna på träden helt eller delvis var dolda av snö. Vi fick använda händerna för att borsta bort snön från träden och kontrollera om vi var på rätt väg. Vi ville inte titta på kartan hela tiden; vi var ute efter ett äventyr, så vi föredrog att hålla oss på känsla.

Tandövala är ett naturreservat i Dalarna, Malung-Sälens kommun. Området är högt beläget, och växtligheten är sparsam, särskilt nu när jag skriver detta under ett tjockt snötäcke.

I området finns boskapsbodar som vittnar om tidigare boskapsdrift. Vi letade efter spår av avverkning, och det fanns några, men inte i större omfattning. En annan faktor som påverkat området är brand. Rester av skogsbränder kan hittas på flera ställen, även när snön ligger djup.

Det är främst granskog i området, men i den östra delen av reservatet finns även tallskog. Här finns granskogar som inte har avverkats på 150 år, samt några mindre ytor på sluttningarna som aldrig har utsatts för avverkning.

Vi anlände till Norra Vardsätern efter solnedgången och hittade den tack vare ljuset från våra pannlampor. Strax därefter kom vi fram till vår stuga för natten. Huset var täckt av snö upp till fönstren, och vi fick skotta bort en hel del snö framför dörren innan vi kunde komma in.

Vi gjorde snabbt upp en brasa och lagade lite kyckling med ris innan vi somnade tillsammans framför den öppna kaminen. Dagen efter åkte vi ner igen till vår bil! Vi gick ner utan stress på cirka två timmar. Mina skidor ville ofta åt olika håll, och när jag trodde att jag hade koll, visade skidorna vem som bestämde. Då satt jag där med baken djupt i snön och skidorna insnärjda i en gran.

“Place to be 60.84155, 13.15978”