Helgäventyr i Helags/Sylarna

Lite då och då behöver jag ett äventyr som utmanar mig både mentalt och fysiskt. Något som testar mina kunskaper till max, rensar huvudet och tvingar mig att ge mitt yttersta för att nå det mål jag satt upp för mig själv.

På just detta äventyr utmanade Li och jag oss på många sätt. Li stod och väntade utanför jobbet när jag hade stängt butiken, och vi körde mer eller mindre direkt upp till Flatruet. Där sov vi i bakluckan på Lis bil i tre timmar innan vi fortsatte de sista milen till Kläppenparkeringen i Ljungdalen. Bara bilresan i sig var ett litet äventyr, med djur längs vägkanten och trötta ögon. Vi har gjort det till en tradition att ta varsin kall öl innan avfärd, och även om det kändes lite malplacerat klockan åtta på morgonen på en dammig parkering, så gjorde vi just det innan vi började vandra.

Väderapparna och himlen lovade bra väder – mycket av det. Vi lämnade därför en hel del packning i bilen och chansade på att prognosen skulle hålla, med inställningen att vi i värsta fall bara fick leva med konsekvenserna. Svetten rann, och vi letade efter bra vattendrag och små sjöar att svalka oss i medan vi gick. Vi tog sikte på passet mellan Predikstolen och Helagstoppen och vandrade upp på Helags baksida. När vi kunde se toppen och hade hittat en bra väg vidare norrut, lämnade vi våra ryggsäckar och tog oss upp till toppen.

Bilresan, värmen och vandringen hade tagit hårt på mig, och jag släpade benen efter mig, energilös. Trots det rörde vi oss fortfarande sakta men säkert framåt. Efter en kortare fikapaus på toppen tog vi oss tillbaka till ryggsäckarna, fortsatte ned genom stenskravlet norr om Helags och upp på andra sidan. Därefter vandrade vi vidare norrut längs ryggen tills vi, strax efter midnatt, slog läger på den enda gröna fläcken vi kunde hitta.

Vi somnade på våra uppblåsta liggunderlag och vaknade sex timmar senare när larmet i telefonen påminde oss om att det var dags att vandra vidare. Trötta stängde vi av larmet och spelade några klassiska 90-talsdängor för att få upp energin innan vi tog oss an morgonsysslorna och gav oss iväg.

Vi blev snabbt varma i kläderna när vi började dagen med att bestiga en brant stenig backe. Landskapet var kargt och påminde om en annan värld – jag älskar stenskravelslandskapet. När vi nådde ryggen unnade vi oss en liten omväg för att ta en topp och njuta av den majestätiska utsikten. Härifrån kunde vi se vårt nästa mål: Sylarna, ett berg i norr. Vi följde sedan ryggen ned för att vandra över grönskande fält och låta våra fötter vila från det hårda stenskravlet.

Vid Ekorrdörren tog vi paus under våra lättviktshanddukar för att skydda oss mot den obarmhärtiga solen. Jag låg i fosterställning med fötterna i bäcken för att återhämta mig och avnjöt middagen under den fuktiga handduken innan vi tog oss an nästa stigning.

Vi gick uppför backen mot Tempeldalen, svängde vänster och följde ryggen som skulle ta oss till Storsolas topp. Under klättringen växlade vi mellan stenskravel och snöfält. När det blev brantare och smalare tog vi på oss selarna och band in oss. Vi var utmattade vid det här laget och ville inte riskera något.

Vi turades om att gå 10–15 meter i taget medan den andra matade ut repet. Sedan satte sig den främre personen på en stabil plats och säkrade medan den andra gick ikapp. Vi tog oss upp tills vi var 200 meter från toppen. Här blev det ännu brantare och luftigare. Vi stannade för en paus och sneglade motvilligt på klockan…

Vår plan var att gå upp till Storsola, sedan ta höger bort till Templet, för att därefter återvända till Storsola och fortsätta vidare förbi Storsylen, Lillsylen, Sylarnas fjällstation, Helags fjällstation och slutligen tillbaka till bilen vid Kläppen i Ljungdalen.

MEN! Vi var trötta, kände att en säkring eller två hade gjort oss lite tryggare, och vi kände också tidspressen att hinna med allt innan jag skulle vara tillbaka på jobbet klockan 09.30 på måndagen – alltså 36 timmar från nu. Vi bestämde oss för att vända, trots att det tog emot, och istället fortsätta en annan dag.

Vi gick ner och sov några timmar i tältet på plattare mark innan vi vandrade de 34 kilometrarna tillbaka till bilen och sedan körde de 71 milen hem. En bit från tältet, när vi hade packat ihop och börjat gå, började jag blöda näsblod. Det slutade inte utan rann mer eller mindre konstant. Vid Helags fjällstation hade det äntligen avtagit, men när jag satte mig på en stol kom en större kaskad av blod, och golvet blev helt rött. Jag klippte snöret på en tampong och placerade den i näsan innan vi gick vidare. Den satt kvar tills jag var hemma.

Resan hem gick bra, och jag var i säng klockan fyra på morgonen – precis i tid för två välbehövliga timmars sömn innan förskolan och jobbet. Vardagen var tillbaka!

Li och jag vandrade över åtta mil i delvis väldigt stenig terräng, med många höjdmeter, och körde sammanlagt cirka 142 mil under dessa tre dygn. För mig betyder det mycket. Fysiskt är jag helt slut – men inte av att ha suttit på ett kontor, utan av att ha jobbat hårt med kroppen. Psykiskt mår jag underbart. Huvudet har renats från alla lager av brus som ofta finns i vardagen, och mitt fokus har varit helt och hållet på här och nu.

Att jag är trött… handlar inte alltid om att jag ligger back i sömn. Kanske sitter jag fast i ett mönster av jobba, äta, sova och repetera – eller i jobbiga tankar om att inte göra det jag vill. Ibland är lösningen för mig att göra något annorlunda och lite galet, något som utmanar mig. Ofta kommer jag ut på andra sidan med mer energi och klarar av vardagen bättre – även om kroppen är väldigt, väldigt trött.

Balans är bra, men ibland behöver man stå längst ut på ena sidan och väga över rejält för att hitta just det – balans!

Li och jag har också vandrat liknande utmanande äventyr, som Storloopen 2020 och Storloopen 2022. ↟